Ärligt talat är jag glad att min lilla blogg inte är så populär. Jag tror faktiskt inte heller att jag någonsin vill ha den så populär. 

Nu gäller det bara mitt lilla prat. Och ännu en fråga skulle nog inte döda,eller? 

Jo,så här ligger det till. Vad ska ja göra om jag någonsin blir kär igen och blir en superstalker? 

Visst,det är inget jag egentligen frågar,utan min fråga är: Vad ska jag göra så ja kan slippa att bli kär?

Jag tror at jag blivit kär en del för mycket,och vill inte bli det igen. Det är som ett sting i hjärtat att inte få kärleken besvarad och nästa dag få veta att killen men varit kär i så...länge har en flickvän. 

Men jag tror nog att jag bara ville få ha känslan av att få vara älskad. Men nu när jag ser på dem minnena igen tror jag inte att det är vad jag vill. Vad jag vill är vad alla tjejer i böcker får. Ett oändligt bra kärleksliv. En kille som är helt perfekt och älskar tjejen absolut för mycket för att göra henne illa eller utsätta henne för fara och killen är såklart någon som har humor,supersnygg,arrogant och sarkastisk. Men är det verkligen realistisk? Tror inte det.. 

Ingen,eller åtminstone jag,kan få ett sådant kärleksliv. Och det enda jag kan göra är att väntat tills den rätta tiden kommer,eller så får jag bara strunta i kärlek tills jag blir 16 år då alla får uppleva ett perfekt kärleksliv. 

Jag behöver komma bort från det,inte tänka på det varje gång jag ser på en film eller öppnar en bok. 

Skolor dagar är normalt bara..normalt,tydligen. Mina skoldagar? Jo,visst,dem är lite på toppen av galna. 

Som idag,det var nästan cat-fight mellan tjejerna i nian. Det var en hel samling där i hopp om att dem två tjejerna skulle ha något slagsmål. Ser ut som att alla var tvungna att lämna när två lärare kom och satte stopp för hela samlingen och mitt i bråket som dem aldrig fick veta om. 

Och just idag var det lite pinsamt när jag och tre av mina vänner skulle ta 'töntiga-foton' som jag kallar det. 

Det hade gått två killar förbi,dem var nioårskursare. Den ena med rött hår,nästan brungröna ögon,ljus hy,lång och förvånat nog inga fräknar. Han var rätt söt. Den andra med gyllene brunt hår,en perfekt stämning mellan ljus hud och solbränd,han hade nog blå ögon och var också lång. Jag kan inte klandra mina ord,dem båda var söta. 

Och dem hade kollat på oss med ett sockersött leende när vi tog våra foton. Kanske delvis för att vi tog dem mest töntigaste fotona eller också för att vi kanske var söta..? Jag har ingen aning.

Men för dem som vet mycket om killar kan väl ta och svara? Vad betyder det när en,eller två,killar ler mot dig när dem går förbi?  

Jag trodde att jag var en vanlig tjej som gick i sjuan och kunde börja ett liv som i böckerna jag läser,men ärligt talat,varför skulle det ens hända? Tänker man realistiskt så kanske allt funkar bättre!

Sedan har jag kärleken. Kärleken..den suger. Visst,jag har varit enormt kär i en kille,och jag är nog lite ung för det. Men vad har ålder och göra med kärlek om man vet vad det innebär? Tro mig,jag har varit med om att andra sagt 'men vat vet du vad kärlek är?' och 'du kan inget om kärlek,gå tillbaka till ett barndomsliv'. Jo,dem kanske har en poäng. Men man behöver inte vara arton år för att veta vad kärlek är. Eller? 

Och min poäng är att jag faktiskt inte är ett barn mer. Kanske är jag lite för ung för att uppleva kärlek,men har jag inte min egen rätt att få använda min fridom av tiden jag har nu till att få vara kär?

Jag menar,det är ju inte som om jag är kär nu,eftersom jag inte tror att killar borde få den uppmärksamheten på min skola. Det kanske finns hopp,eller så är det bara slöseri med tänkande.